Ett modernt sjömansäktenskap
Min mormor och morfar ombord på S/S Viking, som ligger i Göteborg idag. Mormor följde med ett varv runt jorden 1937-38.
Min mormor var, som jag har berättat i ett tidigare inlägg, gift med en sjökapten, min morfar. Det gjorde att hon blev en väldigt självständig kvinna, som var van att klara sig själv i alla möjliga och omöjliga situationer.
Den enda kontakten de hade var i princip någon form av radiokontakt några gånger per år. Och det samtalet kunde dessutom höras av alla som hade någon form av utrustning för den sortens kommunikation, berättade mormor för mig en gång. Linjen var dessutom inget vidare. Med andra ord - inte riktigt läge för att få kontakt för att fråga om någon liten krånglande grej...
Nu är jag också gift med en sjöman. När han var ute på världshaven var det faktiskt lite liknande i mini-format, dvs de var så långt ute på havet (tex Indiska Oceanen eller Stilla Havet) att de kunde vara utan täckning på telefonerna i två veckor kanske. Det finns satellittelefoner, men de kostar ungefär 6 euro/minut, dvs 60 kr/minut när jag ringde till dem så de var inget alternativ.
Men just nu har det varit riktigt bekvämt! Maken är på norska supply-fartyg, som överstyrman. De servar bla oljeriggar i Nordsjön med olika saker. Och vi har kunnat prata mha Skypes videocall.
Gräsklipparen krånglade och jag trilskades tillbaka med de knep jag hade lärt mig av honom tidigare, men nej...Så den fick stå den kvällen. Men så idag när vi pratade igen så diskuterade vi bla den arma klipparen och jag fick ett annat tips. "Ok, vänta, jag ska gå ut och testa. Vi låter linjen vara öppen. Du packar vidare (för sitt flyg vidare till Danmark imorgon, där han ska vara någon vecka) och jag går och kollar att tändhatten sitter som den ska". Och nu funkade det. "Halloj, I'm back. Det funkade nu!" Skönt! Äntligen kommer jag att kunna gå ut och klippa den, vid det här laget, gräsligt långa gräsmattan :-).
Och igår t ex kunde jag ligga i soffan och snacka med maken och titta på en ny tröja han hade köpt och hade på sig. Och då är vi där igen - hur ser vår kommunikation ut om 15 år? Jämför med hur det såg ut för 15 år sen och hur mycket som har ändrat på dessa få år...
Kommer jag att fnissa då? När jag ser tillbaka på det här, så som jag gör nu, över den ivriga känslan jag hade då, när jag kunde surfa ut på textbaserade sidor med siffror som länkar till amerikanska universitet på nätterna. När inga bilder fanns överhuvudtaget - än mindre rörliga!
Imorgon kommer det flera inlägg från Lappland!