Sarek - storslagen natur i norra Lappland

I augusti reste jag - tillsammans med en del av mina kurskamrater från min Vildmarksguideutbildning - upp till Sarek i norra svenska Lappland, för en tiodagars vandring med tält, mat, packning.

Ett storslaget äventyr! Tufft - javisst. Lärorikt - i allra högsta grad! Vackert - otroligt!

Enorma proportioner
Man är liten i förhållande till de stora proportionerna som finns i Sarek. Bierikjavrre t.ex. en sjö, som vi slog läger vid två nätter. De flesta av oss gjorde toppturer den “lediga” dagen, men några valde att vila lite i lägret. De skulle “gå ner till sjön en liten sväng”. Det tog en timme att nå den 😄💙.

Sarek är nationalparken med sex av Sveriges högsta fjäll och nästan hundra glaciärer.

Det är ett högalpint område där samer har bott och följt renens vandringar i urminnes tider. Genom sina årliga vandringar mellan olika betesland har renarna ristat in stigar i landskapet.

Det är en av få nationalparker i Sverige där det inte finns några bekvämligheter för besökarna. Det finns inga stugor, spänger eller markerade leder. Om du som vandrare möter renar är det viktigt att inte skrämma djuren. Sätt dig och vänta på att renarna passerar eller gå runt de betande djuren för att inte störa.

Nationalparken är även känd för sitt djurliv, de stora älgarna och de många rovdjuren. De många glaciärerna rinner ut i Sareks pulsåder Ráhpaädno, som skapar fjällvärldens mest kända delta. Området har präglats av inlandsisen och en vandring genom Sarek är en resa genom Sveriges geologiska historia. (Citat från Sveriges Nationalparkers website.)

Vad i Sarek
Det blev ett antal vad under de här dagarna. Det är något som du definitivt får räkna med när du vandrar i Sarek. Jag var tacksam att jag hade vinterbadat hela förra vintern - det gjorde att det var mycket lättare att vada i det iskalla vattnet 😀💦❄.

Kängorna hänger du kring halsen och byxorna sätter du in i en av dina drybags, före du försiktigt börjar vada över. Ett par vadarskor, t.ex Foppatofflor/Crocs eller något annat är definitivt att rekommendera! Dels är det bekvämare, dels så domnar dina fötter lite, så du känner inte på samma sätt om du stiger på någon riktigt vass sten, och kan skada dig.

De flesta vaden kan du dock göra utan att ta av dig kängorna, som på bilderna ovan t.ex.

Mina italienska Crispikängor, i läder, har hängt med sedan 2007, när jag jobbade på en vandringsresa till Saxnäs i södra Lappland. Jag smörjer in dem och tar hand om dem, mellan turerna och de är fortfarande still going strong! Jag kikar efter nya kängor ibland, men har ännu inte hittat något par som passar mina fötter tillräckligt bra för att jag ska vilja byta.

En del som vandrar mycket bryr sig inte om ifall deras fötter blir blöta, men jag hör till det andra lägret - som vill hålla fötterna torra. Och mina kängor håller riktigt bra mot väta!

Boende och mat
Vi bodde i Hillebergs tunneltält. Vi blev indelade i mat/tältlag på 3-4 personer. Ett par hade med sig egna tält men deltog i matlag.

Utrustning
Jag ville testa på så lätt packning som möjligt, så jag tog med mitt eget gaskök och gick all in på frystorkad mat, grötflingor, egenhändigt torkad frukt som snacks m.m. Jag tyckte att det var en väldigt snabb och smidig lösning. Dessutom tycker jag att t.ex. maten från norska Real Turmat är riktigt god! De har dessutom flera rätter som är laktosfria, vilket är en förutsättning för att jag ska kunna äta det och ändå må bra 😄.

Ryggsäcken är också en lättviktare - Gossamer Gear Mariposa 60. Den väger inte ens 900 gram, jämfört med min gamla ryggsäck, som vägde nästan 3 kg innan jag ens hade börjat packa något i den. När du ska vandra nästan 100 km/10 mil på tio dagar så då gör all vikt stor skillnad.

Mina kängor däremot är inte lätta, men jag har som sagt inte hittat några ersättare ännu.

Toppturer
Vi hade “vilodag” ett par gånger under turen. Under dessa var det många som gick på olika toppturer. Jag vandrar gärna långt, länge, högt, snabbt (om jag inte går i en grupp och anpassar tempo och tid förstås!).

Men alltför mycket vikt i ryggsäcken knäcker mig en smula, så jag älskar dessa topptursdagar, när man bara tar en liten dagryggsäck med extra kläder, lite mat och vatten!

Den här dagen så bestämde jag, Minna och Jenni att vi skulle bestiga Nilas kam tillsammans. På bilden ovan tar vi ett litet fotostopp på vägen upp.

Rekommendationen var att använda den såkallade ravinrännan både upp och ner, men vi tog en annan - betydligt brantare - väg upp. Den branta blockstensterrängen gjorde att vi snabbt satte vandringsstavarna på ryggsäcken och fick ägna oss åt koncentrerad scrambling de närmaste två-tre timmarna 😄.

Scrambling kan man enkelt sagt beskriva som att du använder både händer och fötter för att ta dig upp. Här hittar du ett litet filmklipp från Nilas kam av Karl-Johan Piehl.

Jag hittade klippet på Youtube. Jag har taggat det så att du kommer in i klippet vid 1:47 ungefär. Då är de på väg upp för Nilas kam. Hela klippet är 3:28.

När vi sedan tog oss ner, så använde vi rännan, som hade rekommenderats i boken vi läste, och då var det mycket lättare!

Många gäster har kallat mig “Bergsgeten Anna” genom åren 😄. Orsaken är att jag alltid klättrar upp i torn, på kullar, bergsstigar osv.

Här känner jag mig lite som en bergsget 🥰.

NB Jag hade givetvis med mig byxor, vind/regnkläder, dunjacka, mössa och vantar (samt mat & dryck) i ryggsäcken! Du vet aldrig när vädret vänder.

Övre bilden: Jenni på väg upp mot en av platåerna på platåerna där vi kunde ta en paus.
Till höger: Minna njuter av vyerna på en av topparna på Nilas kam.

Liten paus på en av Nilas kams platåer.

Foto cred: En del av dessa bilder är mina egna, några är skolans bilder och så har jag lånat några av Anttu, en av mina kurskamrater, som är en duktig fotograf! Tack så mycket 🙏📸!