Härlig beskrivande artikel i Allt om Resor

Jag måste bara saxa Iris Kihlmans artikel i Allt om Resor som handlar om vandring i Cinque Terre. Här hittar du också länken till originalet.

Cinque Terre
För alla vandrare
TEXT Iris Kihlman

Vilda vackra berg stupar ner i ett turkosblått hav. Fem medeltida byar, med hus i terrakotta, rosa och ockra vilar halvt dolda i yxhugg till vikar i den klippiga kustremsan. Det är Cinque Terre, nationalpark i norra Italien. Stendött för partyfolket, men rätt plats för människor som vill vandra och bara söker lugn och tystnad.

Gryningsljuset silar in i mitt hotellrum genom gröna träjalusier. Jag går ut på terrassen, där vinrankor och lila bouganvilla klättrar på stenmuren och ett fikonträd sträcker in sina stora flikiga blad över murkanten. Solen har just kravlat sig över bergskammen och belyser klostret uppe på klippan på andra sidan byn, medan husen och de smala gränderna här nere i dalgången ännu kurar i skugga. En kvinna kommer gående nedanför mig på gatan, med doftande nybakt foccaccia i handen, bageriet ligger precis runt hörnet.

Allt är som det brukar vara på morgonen i vilken italiensk småstad som helst, bortsett från en sak. Tystnaden. Det enda som hörs är den spröda klangen från en kyrkklocka. Inget knatter från vespor, inga tutande bilar. Jag befinner mig i Monterosso, den nordligaste av de fem byarna i Cinque Terre, en 14 kilometer lång kuststräcka mellan Genua och Pisa. De andra byarna heter Vernazza, Corniglia, Manarola och Riomaggiore. Här har människor levt i minst tusen år, byggt terrasser längs bergssidorna och odlat vindruvor, trakten är känd för sitt goda vitvin. Bergskammen skyddar och ger ett bra odlingsklimat.

Men bergen har också gjort byarna svåråtkomliga. Havet var länge den enda kontakten med yttervärlden, härifrån kom handelsfartygen, men också härjande pirater. Mellan byarna och upp till odlingsmarkerna tog man sig till fots på smala slingrande stigar. 1924 var järnvägen längs kusten klar, fortfarande bästa sättet att ta sig hit. Först på 1960-talet byggdes bilvägar, som bitvis är ganska dåliga. Och längre än till vägbommarna i byarnas utkanter tillåts man inte köra.

Isoleringen, som förr var ett nödvändigt ont, har i dag blivit en tillgång och ett sätt att locka medvetna turister. Området är både nationalpark, marin nationalpark och ett av Unescos världsarv. Särskilt viktigt anses det vara att bevara de gamla terrassodlingarna. Omtanken om miljön är påtaglig. Hotellet där jag bor har sopsortering och lågflush-toa. Inga storhotell får byggas, turisterna hyser in sig i små familjehotell eller privata uthyrningsrum. Här kan man i stället erbjuda sån lyx som frisk luft, rent vatten och 10 mil vandringsleder kors och tvärs genom ett unikt landskap.
På med de nyinköpta kängorna! Jag har tänkt mig en riktig upptäckardag, få en överblick över området. Men först en kort tur i de närmaste kvarteren.

Några gubbar sitter på en bänk utanför kyrkan San Giovanni di Battista och synar mig förstrött. Kyrkan ser ut som i flera andra byar i området, byggd i vit och grönsvart Carraramarmor. Det måste ha varit svårt att få hit tunga marmorblock på 1300-talet. Så fick det också räcka med kyrkan. De terrakottafärgade fasaderna på husen runtomkring ser också ut att vara byggda av massiva stenblock. Men det är bara fusk, skuggningen från murskarvarna är ditmålade utanpå rappningen. Tittar man noga efter så ser delar av stan ut som en teaterkuliss!

Nere vid Piazza Garibaldi och den lilla hamnen kryllar det av vandringsklädda turister, som väntar på passagerarbåten som går längs kusten. Jag hör tyska, engelska och italienska. Amerikanarna är högljuddast. Och flest, sedan amerikanen Rick Steve upptäckte Cinque Terre och började skriva populära guideböcker. Tyskarna är hurtigast, säger Fulvia, lokal vandringsguide. De klämmer Il Sentiero Azzurro, ”den blå vandringsleden” längs havet, genom alla fem byarna på en dag.
Själv går jag genom en gångtunnel i berget bort till Monterossos nya stadsdel och kliver på tåget till Vernazza. Det är knökfullt med folk och jag får stå, men resan tar högst tio minuter.

Vernazza är nog den charmigaste av byarna. Huvudgatan är smal och leder ner till torget vid hamnen. Jag låter mig gå vilse i slingriga gränder, så smala att man knappt kan gå två i bredd.
Massor av trappor, nya spännande vinklar, färgflagnade rosa, pistagegröna och saffransgula hus, som klänger tätt intill varandra uppför klippan. Tvätt hänger på linor mellan husen, vindruvor hänger i rader i lokaler i gatuplanet. Bortsett från att tåget nu och då dundrar förbi en bit ovanför byn känns det som att vara förflyttad till en annan tid.

Nere på torget vid den lilla viken sitter människor på uteserveringarna under knallgula parasoller och äter glass eller tar en espresso. Färgglada fiskebåtar ligger ankrade ute på det nästan osannolikt kristallklara vattnet, man ser stim av småfisk och stenarna på sjöbotten. Några barn badar från klipporna nedanför kajen. Måsarna på piren lyfter skränande när turistbåten lägger till.

Från båten ser jag kusten i lätt dis. Byn Corniglia, den enda som inte ligger nere vid havet, tronar som ett örnbo högst uppe på en hundra meter hög klippa. Inte långt därifrån vilar Manarola nere i en vik. De fyrkantiga pastellfärgade husen sägs ha inspirerat konstnären Paul Klee att måla sina färggranna kuber.

Mellan Manarola och Riomaggiore syns Via del’Amore, kärlekens gångstig, uthuggen som ett sår längs sidan av berget på 1920-talet, för att rallarna lättare skulle kunna ta sig fram medan man byggde järnväg. Innan dess hade byarna inte haft särskilt mycket kontakt med varandra. Misstänksamheten grodde, man talade olika dialekter och det vanliga var att man gifte sig ”inombys”. Nu kunde ungdomarna mötas halvvägs mellan byarna. Och gör det fortfarande. Bergväggarna är fulla med graffiti och kärleksklotter i stil med ”Stefano ti amo”.

I Riomaggiore, den sydligaste av byarna, kliver jag i land. Här är färre turister än i Vernazza. Hamnen är så liten att fiskebåtarna inte får plats. Efter dagsverket vinschas de upp på land med en vajeranordning. Jag går uppför den branta huvudgatan. Den är byggd över ett vattendrag, jag kan se och höra vattnet genom galler i gatan. Tillgången till färskvatten var en gång en förutsättning för att människor skulle kunna bosätta sig här. Längre upp i backen finns en gammal kvarn.

Med en grön elbuss åker jag upp mot klostret Montenero. Där bussen stannar liftar jag med en motordriven vagn som skramlar längs en stålskena uppför sluttningen. Den här typen av vagnar är ursprungligen avsedda för att transportera vindruvor och vinodlingsarbetare, men forslar numera också en och annan turist.

Här uppe råder frid och ro och en milsvid utsikt. Solen skiner, jag sitter på klostrets uteservering och äter en enkel, men fantastisk lunch, bruschetta med pesto, friterad baccalà (fisk), oliver och fårost med honung. Naturligtvis nedsköljt med ett glas vitt Cinque Terre-vin. Här skulle jag kunna tänka mig att bo några dagar, det finns rum och små stugor för uthyrning.

På eftermiddagen blir det äntligen vandring, från Vernazza till Monterosso. Först är det rejält uppför, i trappor och på steniga smala stigar kantade av fikonkaktus och agave, blommor, buskar, träd och slingerväxter. Mot havssidan stupar berget brant. Bäst att hålla ögonen på var jag sätter fötterna och inte snegla alltför mycket ut mot det oändliga blå. Två gula fjärilar fladdrar förbi. Fåglar kvittrar, cikador spelar. Det doftar tallbarr, honung och vilda örter av obestämbart slag.

När jag har kommit en bit på väg vänder jag mig om och ser ner över Vernazza. Utsikten tar fullkomligt andan ur mig – eller är det den häftiga stigningen upp till 165 meters höjd? Det är svettigt det här, innehållet i vattenflaskan minskar snabbt.

Efter ett tag planar stigen ut. Ibland går den in i rena trollskogen, stora skuggande träd, en gammal stenbro leder över en bäck. Ibland passerar vi terrassodlingar med vindruvsplantor, eller knotiga gamla olivträd. Terrasserna är imponerande, byggda sten på sten utan murbruk, den sammanlagda längden lär vara 1 100 mil! Stigen går neråt, uppåt igen och efter en och en halv timme skymtar vi Monterosso.

I den sista nerförsbacken passerar vi en citronlund. Där, mitt bland träden, står en man och pressar färsk citronjuice, som han säljer för en euro per glas. Gissa om det lockar törstiga vandrare! Men när vi vill ta ett foto av honom tvekar han. Han har inget tillstånd att sälja. Antagligen skulle han heller inte få det om han sökte, då skulle det snart finnas försäljare i varje buske längs leden.
En blodröd sol håller på att sjunka i havet när jag kommer ner till byn. Jag ser fram emot en riktigt god middag med fisk och skaldjur. Och jag längtar efter att få vila mina trötta ben. I morgon kommer jag att ha träningsvärk. Men det var det värt.

Så långt Iris Kihlman och Allt om Resor.

Och i nästa inlägg fortsätter vi till Toscana med både vin- och chokladprovning bla. Arrivederci!